onsdag 28 februari 2007

Karriären

Det sägs att jag som barn svarade vilsepolis när någon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor. En vilsepolis är just vad det låter som, inte en vilse polis utan en polis som hjälper vilsegångna. Möjligen är också vilsepoliser särskilt fokuserade på att hitta barn som är vilse.

Märkligt nog minns jag inte, som man kunde tro, att jag var särskilt rädd för att gå vilse som barn. Kanske det var där det brast när jag så småningom inte alls blev polis av någon sort över huvud taget. Möjligen hamnade jag inte så långt därifrån - min bror sa det en gång. Vilse däremot, men inte mer än de flesta och fortfarande utan någon större rädsla för vilsenheten.

2 kommentarer:

Karin sa...

I like!
Det inlägget alltså.
För övrigt gillar jag verkligen att vara sådär lite lagom vilse. Hör till livets höjdpunkter. Fysiskt vilse alltså, inte psykiskt.
Och välkommen till bloggvärlden!
Singelvärlden vet jag inte om jag ska välkomna dig till... men allt har ju både goda och dåliga sidor som bekant...

Vilsepolisen sa...

Tack, Karin.