lördag 24 mars 2007
tisdag 20 mars 2007
Den engagerade medborgaren
Idag har jag för en gångs skull hunnit vad jag föresatt mig att hinna på jobbet; upprört mig över ytterligare ett domstolsövertramp i frågan om slöja i europeiska skolor, om vilken jag har en lång lång historia som jag ska berätta en annan gång (den inbegriper den otäcka berättelsen om en sällsynt undermålig chef); fått en propå om att jag borde söka mitt verkliga drömjobb (eftersom de diskuterat mig där och kommit fram till det); skrivit till min riksdagsman om det galna signalspaningslagförslaget och bett henne gå emot partilinjen. Jag har även mailat lite med oppositionen, men det hade mer inte så mycket med partilinje att göra. Jag skulle kunna bli en samhällets stöttepelare om jag fortsätter på det här sättet, tror jag.
söndag 18 mars 2007
Författar'n
Jag är sedan i fredags officiellt publicerad. I vinröda klotband med guldtext, no less.
Bokutgivningen var bara en av alla anledningar att partaja 14 timmar i fredags. Varför jag partajade alls igår kan man däremot med rätta ifrågasätta.
Bokutgivningen var bara en av alla anledningar att partaja 14 timmar i fredags. Varför jag partajade alls igår kan man däremot med rätta ifrågasätta.
Förortens lov
Hur många gånger har man inte stått med andan i halsen och försökt fylla blicken med så mycket vädjan som är mänskligt möjligt, bara för att få se en nitisk expedit vända en ryggen med endast en slapp gest mot skylten där butiken informerar om sina öppetttider? Så inte i min förort. Killen i affärn på hörnet, sa visserligen att om det varit någon annan än jag så kanske han inte skulle ha sprungit fram till fönstret, knackat och vinkat in mig när han såg att jag noterade att de stängt för 10 minuter sen. Men så är jag ju stammis. Ibland handlade jag på krita när jag var fattig student. Då skrev de upp i den stora pärmen. De hälsar alltid till brorsan som bodde hos mig för några år sen. Jag bor nog i en småstad på femtiotalet, eller möjligen i ett välmående kvarter i Teheran, fast då ett slags fritt Teheran där det är ok att kränga restlager porrfilm på VHS.
torsdag 15 mars 2007
"J'ai découvert que tout le malheur des hommes vient d'une seule chose, qui est de ne savoir pas demeurer au repos dans une chambre" Blaise Pascal
Nu när snart alla bloggar kommer världen att bli en rakt igenom lycklig plats.
onsdag 14 mars 2007
Björnhistoria
Alla borde ha en björnhistoria på sin blogg. Om inte annat för att björnhistorier alltid är sanna. Som en läsanvisning skulle jag önska att du föreställer dig att du sitter i en fäbodvall vid kanten av en högfjällsplatå. Det är tidig morgon, vinden viner och en grånad man, fjällbonde i hela sitt liv, vars ansikte fårats av stormar och kyla, har just gjort upp eld. Nyss hjälptes ni åt att skotta bort snön som låg i meterhöga drivor utanför porten. I skenet från elden - solen har börjat gå upp, men det är mulet och bara halvdager ute - sträcker du för värmens skull händerna mot kaminen. Elden kastar långa skuggor omkring er i stugan. Det var i den stugan jag hörde historien först av just den fjällbonden. Det var också där i stugan som allt utspelade sig. Hans mor var bara en flicka, och för första gången ensam på fjället med familjens djur en sommar.
Till skillnad från när du alltså läser historien är det sommar när den utspelar sig. Djuren har just flyttats upp på fjället och den lilla flickan har den här kvällen inte föst in dem i fähuset. Ett tjugotal kor står ännu i hägnet utanför och hon kokar väl kaffe kan jag tänka mig, innan hon gör kväll. Strax skymmer det, men inte mycket. Vi har bara några veckor kvar till midsommar så helt mörkt kommer det inte att bli på hela natten. Flickan har inte somnat förrän hon hör ljud där utifrån. Frustanden och grymtanden från ett stort djur. Hon har naturligtvis hört historierna om björn från de gamla i byn och sett männen komma hem med björn från jakten, men nu vill hon inte tro att det verkligen är en björn hon hör. Hon vill gärna att det ska vara en strövren, eller en räv, kanske till och med varg. Ingen av dem kan skada henne, men väl djuren. Hon vågar inte gå ut, men kikar genom fönstergluggen ut i halvdagern utanför som inte är mycket mörkare än det är nu, en vintermorgon. Utan att ännu ha sett vem som hotar hennes djur försvinner alla tvivel när hon hör vrålet och kornas skräckfyllda råmanden. Råmandena fortsätter länge den natten, men vrålet hör hon bara en gång. Hon vågar ännu inte ut.
Nästa morgon är det helt tyst och hon inser att hon måste se vad som hänt. Utanför i hägnet ligger en slagen ko. Av märkena på dess rygg att döma råder ingen tvekan om att det är björn som varit framme. Kanske har den lämnat kon för att återvända och äta den ikväll. Hon föser in de övriga korna i fähuset och rullar den stora stenen för dörren. Naturligtvis tänker hon på vandringen ner till byn och på att hämta hjälp. Hon är dock rädd för att få bannor då hon inser att inget skulle ha hänt om hon inte låtit djuren stå ute. Så gjorde hennes mor förra sommaren var natt om inte vädret krävde annorlunda, men hon är själv ansvarig nu. Hon bestämmer sig för att stanna på fjället, åtminstone en natt till. Den natten hör hon björnen igen. Samma vrål, men den här gången längre, mer utdraget. Hon hör hur björnen slår på dörren till huset där korna står. Sedan en tung duns. Dörren till stugan slår i sina gångjärn när slaget träffar. Gråtande förstår hon att det är stenen som björnen kastat i frustration, men nu är det tyst en stund. Så en ny duns. Nu är björnen utanför dörren och hon kan höra klorna bara några centimeter utanför, när björnen river upp djupa sår i träet. Sedan tystnad. Korna har tystnat och flickan är för rädd för att ens snyfta, men björnen har gått nu.
Morgonen därpå utfordrar hon djuren och springer sedan den dryga milen ner till byn. Hennes far måste hjälpa nu och hon tänker inte längre på bannor. I byn har man redan hört om björnungen som hittats sårad och skjutits i ett helt annat område. Flickans mamma ville gå upp till vallen, men ingen trodde på allvar att honan skulle komma dit. Nu inser man att hon måste skjutas. Karlarna förbereder sig och det här är på den tiden då gevären i bondbyarna ännu är omoderna och i några stugor finns endast gamla mynningsladdare. Flickans far går mot vallen med en dubbelpipig bössa. Två skott. Fler chanser kommer han inte att få, men en borde räcka, han har skjutit björn förr. Det här är dock första gången någon av dessa män går ut för att leta upp en ilsken björnhona, en som redan slagit faderns djur och hotat hans flicka. Dagar och nätter går. Vid vallen är allt lugnt så när som på männen som kommer och går, snusar, lyssnar och väntar. Björnen håller sig borta från de nya dofterna. Tredje dagen vid vallen får någon upp hennes spår. Männen går ut i området där de tror att björnen finns. Neråt ravinen till, där terrängen är brant kuperad och där det växte fjällbjörk och sly, som det ska göra hundra år senare. Plötsligt hör han björnen framför sig. Han ser den inte ännu, men springer fram i branten för att komma ut i gläntan nedanför. Där ska han få fri sikt och kunna skjuta. Backen är alldeles för brant för att springa i. För brant och han förlorar fotfästet och faller, rullar ner. När han återfår balansen och fallet stoppas halvligger han på marken två meter från björnen. I panik ställer han sig på knä och tar sikte. Geväret klickar. Han har ett skott kvar i geväret och vet att det är hans enda chans. Han måste vara säker på att få in ett dödande skott. En träff mot kroppen kommer inte att räcka. Björnen står nu framför honom och han viftar med pipan framför den för att få den att fästa blicken på mynningen. Ett skott mot huvudet, tänker han när björnen reser sig på bakbenen och vrålande går mot honom. En kort stund förlorar han all möjlighet att sikta mot huvudet. En ilsken björn lyfter ramarna för att slå, men får åter syn på gevärspipan. Med bägge sina ramar griper hon om pipan och lyfter den och mannen som håller fast. Vapnet är hans enda chans. I ilska över jägaren och ännu galen av frustration i sitt sökande efter den dödade ungen sätter hon pipan till munnen och biter som vore pipan ett byte. Det andra skottet klickar inte. Mannen som sköt skulle leva och många gånger komma att sitta i stugan som dottern vaktade den sommaren.
Till skillnad från när du alltså läser historien är det sommar när den utspelar sig. Djuren har just flyttats upp på fjället och den lilla flickan har den här kvällen inte föst in dem i fähuset. Ett tjugotal kor står ännu i hägnet utanför och hon kokar väl kaffe kan jag tänka mig, innan hon gör kväll. Strax skymmer det, men inte mycket. Vi har bara några veckor kvar till midsommar så helt mörkt kommer det inte att bli på hela natten. Flickan har inte somnat förrän hon hör ljud där utifrån. Frustanden och grymtanden från ett stort djur. Hon har naturligtvis hört historierna om björn från de gamla i byn och sett männen komma hem med björn från jakten, men nu vill hon inte tro att det verkligen är en björn hon hör. Hon vill gärna att det ska vara en strövren, eller en räv, kanske till och med varg. Ingen av dem kan skada henne, men väl djuren. Hon vågar inte gå ut, men kikar genom fönstergluggen ut i halvdagern utanför som inte är mycket mörkare än det är nu, en vintermorgon. Utan att ännu ha sett vem som hotar hennes djur försvinner alla tvivel när hon hör vrålet och kornas skräckfyllda råmanden. Råmandena fortsätter länge den natten, men vrålet hör hon bara en gång. Hon vågar ännu inte ut.
Nästa morgon är det helt tyst och hon inser att hon måste se vad som hänt. Utanför i hägnet ligger en slagen ko. Av märkena på dess rygg att döma råder ingen tvekan om att det är björn som varit framme. Kanske har den lämnat kon för att återvända och äta den ikväll. Hon föser in de övriga korna i fähuset och rullar den stora stenen för dörren. Naturligtvis tänker hon på vandringen ner till byn och på att hämta hjälp. Hon är dock rädd för att få bannor då hon inser att inget skulle ha hänt om hon inte låtit djuren stå ute. Så gjorde hennes mor förra sommaren var natt om inte vädret krävde annorlunda, men hon är själv ansvarig nu. Hon bestämmer sig för att stanna på fjället, åtminstone en natt till. Den natten hör hon björnen igen. Samma vrål, men den här gången längre, mer utdraget. Hon hör hur björnen slår på dörren till huset där korna står. Sedan en tung duns. Dörren till stugan slår i sina gångjärn när slaget träffar. Gråtande förstår hon att det är stenen som björnen kastat i frustration, men nu är det tyst en stund. Så en ny duns. Nu är björnen utanför dörren och hon kan höra klorna bara några centimeter utanför, när björnen river upp djupa sår i träet. Sedan tystnad. Korna har tystnat och flickan är för rädd för att ens snyfta, men björnen har gått nu.
Morgonen därpå utfordrar hon djuren och springer sedan den dryga milen ner till byn. Hennes far måste hjälpa nu och hon tänker inte längre på bannor. I byn har man redan hört om björnungen som hittats sårad och skjutits i ett helt annat område. Flickans mamma ville gå upp till vallen, men ingen trodde på allvar att honan skulle komma dit. Nu inser man att hon måste skjutas. Karlarna förbereder sig och det här är på den tiden då gevären i bondbyarna ännu är omoderna och i några stugor finns endast gamla mynningsladdare. Flickans far går mot vallen med en dubbelpipig bössa. Två skott. Fler chanser kommer han inte att få, men en borde räcka, han har skjutit björn förr. Det här är dock första gången någon av dessa män går ut för att leta upp en ilsken björnhona, en som redan slagit faderns djur och hotat hans flicka. Dagar och nätter går. Vid vallen är allt lugnt så när som på männen som kommer och går, snusar, lyssnar och väntar. Björnen håller sig borta från de nya dofterna. Tredje dagen vid vallen får någon upp hennes spår. Männen går ut i området där de tror att björnen finns. Neråt ravinen till, där terrängen är brant kuperad och där det växte fjällbjörk och sly, som det ska göra hundra år senare. Plötsligt hör han björnen framför sig. Han ser den inte ännu, men springer fram i branten för att komma ut i gläntan nedanför. Där ska han få fri sikt och kunna skjuta. Backen är alldeles för brant för att springa i. För brant och han förlorar fotfästet och faller, rullar ner. När han återfår balansen och fallet stoppas halvligger han på marken två meter från björnen. I panik ställer han sig på knä och tar sikte. Geväret klickar. Han har ett skott kvar i geväret och vet att det är hans enda chans. Han måste vara säker på att få in ett dödande skott. En träff mot kroppen kommer inte att räcka. Björnen står nu framför honom och han viftar med pipan framför den för att få den att fästa blicken på mynningen. Ett skott mot huvudet, tänker han när björnen reser sig på bakbenen och vrålande går mot honom. En kort stund förlorar han all möjlighet att sikta mot huvudet. En ilsken björn lyfter ramarna för att slå, men får åter syn på gevärspipan. Med bägge sina ramar griper hon om pipan och lyfter den och mannen som håller fast. Vapnet är hans enda chans. I ilska över jägaren och ännu galen av frustration i sitt sökande efter den dödade ungen sätter hon pipan till munnen och biter som vore pipan ett byte. Det andra skottet klickar inte. Mannen som sköt skulle leva och många gånger komma att sitta i stugan som dottern vaktade den sommaren.
Cliffhanger
Mitt nästa inlägg ska vara en björnhistoria, men tydligen måste jag åka hem för att få till det.
Finkultur som motgift
Behövde ett motgift efter de senaste dagarna och såg Lång dags färd mot natt ikväll på Dramaten. Jonas Karlsson övertygar och stärker sin position som vår generations kanske intressantaste manlige skådis. Jämför honom med Malmsjö som är just så skrikig som alldeles för många yngre skådespelare är, om än inte helt och hållet utan poänger i rollen som storebror Tyrone. Hela föreställningen svajade dock betänkligt och tappade fart mer än en gång. Scenen mellan Karlsson och Börje Ahlstedt i andra akten är dock magnifik och värd hela biljettpriset bara den. Ahlstedt mot Endre i samma akt är också minnesvärt, medans Endre tyvärr schabblade bort slutscenen.
Jag hade för övrigt inte en aning om att Lång dags färd hade urpremiär på Dramaten.
Jag hade för övrigt inte en aning om att Lång dags färd hade urpremiär på Dramaten.
tisdag 13 mars 2007
Rapport
Ok, konserten i förrgår var hur kul som helst, men mer som spektakel än som musikupplevelse. P Diddy är en publikdomptör och entertainer av rang, men ingen vidare musiker eller rappare. Ett riktigt tufft rocknummer var höjdpunkten från hans sida. Från vår mupparnagubbarnahylla nära, men helt åt sidan från scenen förefööll publiken på planen ha riktigt kul. Vi körde den tillbakalutade versionen (tänk igen på nyss nämnda mupparnagubbarna) av konsertbesök, men gick självklart igång i Snoops paradnummer. Snoop var genuint bra. Annars gick lite för mycket tid åt till att be publiken att kasta armar i luften och göra ljud. Jag gillade dock hela upplägget med mängder av hyllningar av fallna hjältar, dvs Notorious B.I.G. och 2Pac, det funkade för mig, men blev snudd på parodiskt när P Diddy, efter att först ha introducerat Every breath You take med introt till Stairway to heaven på panflöjt(!)och bilder på moln, plötsligt lade in bilder på prinsessan Diana. Att James Brown skymtade förbi var däremot mer rimligt. Efterfesten blev som framgått en antiklimax, men jag vidhåller att om Snoop hade kommit hade det varit så oändligt mycket tuffare att vara på hans fest än på Hells Kitchen med P Diddys 100 modeller.
Den mindre tuffa festen på café opera igår var däremot en riktigt trevlig tillställning, med betoning på trevlig. Alla verkade på något sätt snälla på Caféet. Märkligt på något sätt. Inte heller Shakira kom dock, däremot en massa folk som P påstår har varit med i dokusåpor. Jag ska sluta gå på kändisfester.
Den mindre tuffa festen på café opera igår var däremot en riktigt trevlig tillställning, med betoning på trevlig. Alla verkade på något sätt snälla på Caféet. Märkligt på något sätt. Inte heller Shakira kom dock, däremot en massa folk som P påstår har varit med i dokusåpor. Jag ska sluta gå på kändisfester.
måndag 12 mars 2007
Jag är Alice Timander!
Här borde det förstås ha kommit en redogörelse för gårdagens konsert och tillhörande efterfest. En kompis, P, ringde dock nyss och erbjöd mig att följa med på en till kändisfest och vem är väl jag att stå emot? Hips don't lie, de är lite som polisvittnen på det sättet. Shakira är dock långt ifrån min grej, men bara det otroligt osannolika i att en inbjudan till ytterligare en konsertefterfest damp ner gör ju att jag bara måste. Tar det lugnt ikväll dock; jag har inget utrymme att flexa även imorgon. Återkommer alltså i frågan om vem som var illest av våra två bad boys igår.
Typiskt
Kollegorna på den vanliga polisen tog Snoop. Va, kan inte en legend få lite fria tyglar när han nu för en gångs skull kommer och underhåller vilsepoliser. Var är kårandan? Oss poliser emellan, kunde de inte ha bjudit på det?
söndag 11 mars 2007
Om inte romantikerna snart lär sig att de måste sova på nätterna kanske de inte alls vinner
...men jag tror de kommer på nåt tricks och fixar det där också.
lördag 10 mars 2007
Beslutsvånda
Jag måste ta ut lite semester, för det kommer att verka löjligt när jag slutar på mitt nuvarande jobb i sommar (och går två månader tidigare än beräknat) annars. Jag har alltså ansökt om semester sista veckan i mars och har för många bra alternativ. En flygbiljett till någon kompis någon annanstans i världen, skidåkning i familjens fjällstuga, besöka mormor och passa på att åka till Åre, följa med till Chamonix, dra nånstans där jag aldrig varit bara för att. Det bästa med situationen är att jag, kanske för första gången i mitt liv, har råd med alla de här alternativen.
Tips och råd?
Kommer jag på ett alternativ till har jag sex och kan slå en tärning.
Tips och råd?
Kommer jag på ett alternativ till har jag sex och kan slå en tärning.
fredag 9 mars 2007
Ett perfekt förhållande, det ni
Nej, jag tänker inte blogga om mitt ex. Det förhållandet var knappast perfekt och är lite väl färskt för att recenseras mer än så. Dessutom står jag nog över sånt i bloggen. I alla fall, apropå det här med uppbrott, så har jag haft ett förhållande som bara var bra från början till slut. Nån annan? Nä, trodde nästan det och one night stands räknas inte. I alla fall, förtjänar inte den historien att berättas så vet jag inte. Dessutom är det ju lite oväntat av en nysinglad kille att berätta en oskyldig solskenshistoria om ett helt annat ex. Dessutom är det en självförhärligande historia där jag framstår som en ganska snäll kille och det verkar efterlysas såhär i kvinnodagstider. Eftersom det här är en blogg så måste mitt ex få en bokstav. I alla bloggar verkar folk heta sånt som A, B och C. Vi kan inte kalla henne A för jag har redan bloggat om A, som är min syster. K överensstämmer exakt lika mycket med verkligheten. K får det bli, eller AK. Jag är för övrigt nöjd med att det här blir ett jättelångt inlägg, som motvikt till alla korta.
Jag var ungefär tjugo år. Uppsala hade visat sig vara alldeles för krångligt av alla möjliga skäl och jag skulle hem till Stockholm. En god vän jobbade som säljare och sålde på fritiden in idén att jag skulle göra honom sällskap ut med två kollegor till honom, båda betydligt äldre än vi var då. Tjugoåtta och tjugonio. P hade haft sitt livs första kontorsromans med M, tjugonioåringen i kontorslandskapet hade tydligen AK insisterat på att P skulle bjuda på en kompis. Det hade något att göra med en tidningsartikel som M visat AK, om att det inte finns någon bättre sexuell matchning än en kvinna i trettiårsålder och en man kring tjugo. M hade, om för att genera eller smickra P, intygat att artikeln var sann. P tänkte på mig – för AK:s räkning.
Flytten till Stockholm gick över förväntan och jag skulle snart komma att bo centralare än jag nånsin bott i närheten av Mosebacke. P:s ansträngningar i match making-branschen gick bra även de och jag lät mig snart övertalas att ringa upp AK och jag vet inte vad. Minns att det också skickades åtminstone ett fax, definitivt inte ett e-brev. Jag sade att jag var ungefär tjugo, eller hur? Jag minns inte de där telefonsamtalen nu. Egentligen tyckte jag väl mest att det var lite farligt att låtsas att jag stötte på en yrkesverksam tjugoåttaåring. Om inte annat var det en klar omväxling mot studentlivet i Uppsala. Vi var för övrigt omåttligt nöjda med vår relativa mognad på den tiden, P och jag.
Efter någon maj-vecka av detta och flyttande av de sista studentpinalerna till Söder ringde plötsligt P från en krog på Östermalm. En after work mitt i veckan hade urartat till vad som skulle bli en helkväll och P, M och AK var på ännu bättre humör än de brukade vara på jobbet. Jag anslöt naturligtvis och träffade AK irl, men det hette väl live eller nåt då, för första gången. Hon visade sig vara betydligt snyggare än P sagt och dessutom just så mycket säkrare som tjejer ofta är sju åtta år senare jämfört med i den åldern de flesta av mina dittillsvarande tjejer varit. Hon tillät sig att retas lite med mig. Jag gjorde mitt bästa för att passera som just så attraktiv som tidskriftsleken förutsatte. Hela situationen blev en smula overklig. Allt var ju lek och därför var det inte alls konstigt att låta det ta en allvarligare vändning. Vi dansade ett tag, fox trot, jag hade ju legat i Uppsala, och nästankysstes under tiden, fortfarande en underskattad övning. Stället hade en innergård och det var en av de där första sommarvarma kvällarna. Jag lekte glatt vidare att jag var nån filmkaraktär eller romanälskare som jag stött på under den föregående vintern. Kvällen blev natt. Alla hamnade på Norrmalmstorg. Jag kom naturligtvis inte ens på tanken att vi skulle åt något annat än skilda håll, men overklighetskänslan höll i sig och jag hade ju vunnit på okarakteristisk framfusighet tidigare under kvällen. Jag kysste alltså AK, men inte mer.
P var fantastiskt nöjd med vår insats, inte minst hur jag hade levt upp till hans marknadsföringslöften i kontorslandskapet. - Du måste ringa imorgon. Eller faxa i alla fall. Hon gillade faxet. Jag hade faxat en dikt. Jag skrev såna på den tiden . – Ok, sa jag, jag faxar nåt imorgon. Faxen stod egentligen på min fars kontor, så jag var tvungen att göra mig ett ärende dit dagen därpå. Jag tror AK hittade på någon ursäkt för att komma in sent den dagen för mitt fax hade redan anlänt när hon kom, trots att jag alltså tagit mig långt ut i förorten innan jag skickade det. Jag skickade en dikt till och AK svarade med ett fax där hon minsann krävde ännu fler. Jag var småpojkssmickrad och lovade henne utan vidare en dikt varje morgon. Dumt kan tyckas eftersom det skulle innebära att min förmånliga tillvaro vid Mosebacke skulle försakas för dagliga pendeltågsresor till föräldrahemmet.
Kommunikationsproblemen fick anstå. Jag hade kommit på att det började kännas trist att skicka gamla färdiga dikter, möjligen också att de jag hade kvar kändes lite väl pubertala för att övertyga en riktig, vuxen, kvinna. För skrivandet var lyan på Mosebacke perfekt. Jag hängav mig åt den tjugoårige litteraturvetarens och poetens in spe alla excesser och excentriciteter; rökte cigariller på trappen utanför min port; drack portvin vid köksbordet i lägenheten på 19 kvadrat och funderade på om fönstren var lagom dammiga; bar hatt, men gick barfota till krogen på hörnet för att unna mig en lunch. Sånt. Och jag skrev, en hel del. Skrev tills klockan blev alldeles för mycket för att det alls skulle vara någon idé att sova innan jag ändå måste upp och ta pendeln och insåg att det där med pendeln passade fruktansvärt illa in i min överromantiska självbild den natten. Jag fann på råd. Lösningen stod att finna i ett ännu ålderdomligare kommunikationsmedel. Posten hade just börjat med de verkliga sistaminutenbrevlådorna, de som töms fem på morgonen. En sån hängde på Klarabergsviadukten och jag hade tagit ner min antika herrcykel från Uppsala så jag kunde röra mig snabbt i gryningen. Nånstans hittade jag kuvert och frimärke, lade nattens bästa dikt i kuvertet och cyklade.
Nu blir det Stockholmspekoral. Vid slussen var öde, sånär som på måsar. Över Kornhamnstorg låg en underbar doft av färsk fisk, en och annan nattflanör mötte mig på Munkbron och över Centralbron fanns inga bekymmer över huvud taget. Förmodligen mötte jag någon morgonpigg pendlare utanför centralen, men stan kändes som min egen och på vägen hem hade jag solen i ögonen längs hela Skeppsbron. Jag skulle hålla mitt löfte lovade jag mig själv, kanske mer för min egen än för AKs skull. Försommaren fortsatte på samma sätt. Jag skrev nätterna igenom och cyklade till centralen i gryningen. Ibland fuskade jag och tog en andra dikt från gårdagsnattens produktion och cyklade tidigare eller lade på brevet redan på eftermiddagen innan, men bäst var cykelturerna, fiskdoften och att bli bländad av soluppgången på väg hem mot Slussen. Någon morgon kunde jag inte motstå att cykla ut till en av bryggorna bakom Nationalmuseum och ta ett morgondopp därifrån och sen sova på bryggan innan jag fortsatte hem för att dagdriva. Studiemedlet bestod den där våren, men B-uppsatsen blev aldrig skriven.
Dikterna var i ärlighetens namn en smula pretentiösa. Jag hade upptäckt Majakovskij och skrev pompösa självförhärligande stycken om hur mitt väldiga hjärta brann och om henne inkarnerad som solen eller en kyss. Jag hittade nyligen en del dikter från samma tid i en vansinnigt sliten svart anteckningsbok, utvald för att kunna medföras i bakfickan på jeansen. Dikterna till AK var naturligtvis mer genomarbetade än hugskotten i min anteckningsbok. Möjligen finns i anteckningsboken en del av de första idéerna till några av AKs dikter. Jag vet åtminstone två som jag, låt vara efter omfattande omarbetningar, några år senare uppträdde med på något poetry slam för amatörer.
Leken hade alltså för länge sen spårat ur och gått till större överdrifter än någon kunnat hoppas på. AK började svara relativt omgående och min kur, jag tror rent av att jag kallade den det, verkade ha avsedd effekt. Hon var säkert tveksam inför den överdrivna uppvaktning hon satt igång genom att låta sig kyssas den där första majkvällen och det hann bli juni innan hon bjöd hem mig. En dikt varje morgon. Ställda till hennes jobb, där P tydligen hade sjunkit en aning i aktning som tjugoårig älskare. Han hade inga dikter att sätta emot den unge Werther på Söder. AK bjöd hem mig en söndag. Hennes tvåårige son var hemma, så jag insåg att en leksaksbil och en blomma förmodligen var bra presenter. Hon hade grillat på sin uteplats, men vi åt i köket. Drack inget vin, men rökte i dörrposten. I den svarta anteckningsboken beskrev jag ett ögonblick strax innan vi låg med varann.
Nästa date var det min tur att bestämma och vi gjorde en utflykt till en kvarn utanför Uppsala. I parken runtomkring pågick en konstutställning och vi hade picknick på en äng. Mot vad man kunde vänta sig vid det här laget så blev vi plötsligt allvarliga där. det var på något sätt för bra och vi insåg att det inte skulle hålla. Hon var tjugoåtta, skulle fylla tjugonio i augusti. Jag retade henne lite och sade att tjugonio var alldeles för gammalt för mig. Hon hade en son. Jag var tjugo och hade bara påbörjat mina universitetsstudier och som det skulle visa sig inte ens de som sen ledde fram till en examen. Hennes son behövde inte någon extrapappa, men visst insåg jag att det var mer än jag kunde klara att följa med AK i hennes liv så som mitt såg ut. – Det kommer aldrig att hålla i längden, konstaterade vi. Det var däremot för bra så här långt för att någon av oss egentligen skulle vilja avbryta vad vi påbörjat. Och varför skulle vi? Jag minns inte vem av oss som föreslog att vi skulle ta fasta på min idé om tjugonioåringar. – Vi är tillsammans på riktigt till min födelsedag och sen inte mer, slog AK fast. Och vi var det, en kärlek från maj till augusti, inget mindre än kärlek. Inget annat heller. Vi hade en Stockholmssommar och en fjällvandring ihop. Vi skippade allt utom nyförälskelsen. Struntade i besvikelsen när det inte vill sig därnäst likaså den långsamma nednötningen när det vill sig ett tag till men inte hela vägen och särskilt brydde vi oss aldrig om det där bråket då någon bestämmer sig för att det får vara nog. I tjugonioårspresent fick hon en anteckningsbok, där jag för hand hade skrivit av alla dikterna. En för varje dag mellan vår första kyss och vår sista. Jag har inte kvar någon av dem i färdigt skick. Anna Karins brev är kvar. Jag har inte läst dem sen hennes tjugonioårsdag. Jag träffade henne en gång till när hon kom hem till mig sedan jag flyttat från Mosebacke. Vi låg med varandra igen och jag högläste anteckningsboken för henne.
Jag var ungefär tjugo år. Uppsala hade visat sig vara alldeles för krångligt av alla möjliga skäl och jag skulle hem till Stockholm. En god vän jobbade som säljare och sålde på fritiden in idén att jag skulle göra honom sällskap ut med två kollegor till honom, båda betydligt äldre än vi var då. Tjugoåtta och tjugonio. P hade haft sitt livs första kontorsromans med M, tjugonioåringen i kontorslandskapet hade tydligen AK insisterat på att P skulle bjuda på en kompis. Det hade något att göra med en tidningsartikel som M visat AK, om att det inte finns någon bättre sexuell matchning än en kvinna i trettiårsålder och en man kring tjugo. M hade, om för att genera eller smickra P, intygat att artikeln var sann. P tänkte på mig – för AK:s räkning.
Flytten till Stockholm gick över förväntan och jag skulle snart komma att bo centralare än jag nånsin bott i närheten av Mosebacke. P:s ansträngningar i match making-branschen gick bra även de och jag lät mig snart övertalas att ringa upp AK och jag vet inte vad. Minns att det också skickades åtminstone ett fax, definitivt inte ett e-brev. Jag sade att jag var ungefär tjugo, eller hur? Jag minns inte de där telefonsamtalen nu. Egentligen tyckte jag väl mest att det var lite farligt att låtsas att jag stötte på en yrkesverksam tjugoåttaåring. Om inte annat var det en klar omväxling mot studentlivet i Uppsala. Vi var för övrigt omåttligt nöjda med vår relativa mognad på den tiden, P och jag.
Efter någon maj-vecka av detta och flyttande av de sista studentpinalerna till Söder ringde plötsligt P från en krog på Östermalm. En after work mitt i veckan hade urartat till vad som skulle bli en helkväll och P, M och AK var på ännu bättre humör än de brukade vara på jobbet. Jag anslöt naturligtvis och träffade AK irl, men det hette väl live eller nåt då, för första gången. Hon visade sig vara betydligt snyggare än P sagt och dessutom just så mycket säkrare som tjejer ofta är sju åtta år senare jämfört med i den åldern de flesta av mina dittillsvarande tjejer varit. Hon tillät sig att retas lite med mig. Jag gjorde mitt bästa för att passera som just så attraktiv som tidskriftsleken förutsatte. Hela situationen blev en smula overklig. Allt var ju lek och därför var det inte alls konstigt att låta det ta en allvarligare vändning. Vi dansade ett tag, fox trot, jag hade ju legat i Uppsala, och nästankysstes under tiden, fortfarande en underskattad övning. Stället hade en innergård och det var en av de där första sommarvarma kvällarna. Jag lekte glatt vidare att jag var nån filmkaraktär eller romanälskare som jag stött på under den föregående vintern. Kvällen blev natt. Alla hamnade på Norrmalmstorg. Jag kom naturligtvis inte ens på tanken att vi skulle åt något annat än skilda håll, men overklighetskänslan höll i sig och jag hade ju vunnit på okarakteristisk framfusighet tidigare under kvällen. Jag kysste alltså AK, men inte mer.
P var fantastiskt nöjd med vår insats, inte minst hur jag hade levt upp till hans marknadsföringslöften i kontorslandskapet. - Du måste ringa imorgon. Eller faxa i alla fall. Hon gillade faxet. Jag hade faxat en dikt. Jag skrev såna på den tiden . – Ok, sa jag, jag faxar nåt imorgon. Faxen stod egentligen på min fars kontor, så jag var tvungen att göra mig ett ärende dit dagen därpå. Jag tror AK hittade på någon ursäkt för att komma in sent den dagen för mitt fax hade redan anlänt när hon kom, trots att jag alltså tagit mig långt ut i förorten innan jag skickade det. Jag skickade en dikt till och AK svarade med ett fax där hon minsann krävde ännu fler. Jag var småpojkssmickrad och lovade henne utan vidare en dikt varje morgon. Dumt kan tyckas eftersom det skulle innebära att min förmånliga tillvaro vid Mosebacke skulle försakas för dagliga pendeltågsresor till föräldrahemmet.
Kommunikationsproblemen fick anstå. Jag hade kommit på att det började kännas trist att skicka gamla färdiga dikter, möjligen också att de jag hade kvar kändes lite väl pubertala för att övertyga en riktig, vuxen, kvinna. För skrivandet var lyan på Mosebacke perfekt. Jag hängav mig åt den tjugoårige litteraturvetarens och poetens in spe alla excesser och excentriciteter; rökte cigariller på trappen utanför min port; drack portvin vid köksbordet i lägenheten på 19 kvadrat och funderade på om fönstren var lagom dammiga; bar hatt, men gick barfota till krogen på hörnet för att unna mig en lunch. Sånt. Och jag skrev, en hel del. Skrev tills klockan blev alldeles för mycket för att det alls skulle vara någon idé att sova innan jag ändå måste upp och ta pendeln och insåg att det där med pendeln passade fruktansvärt illa in i min överromantiska självbild den natten. Jag fann på råd. Lösningen stod att finna i ett ännu ålderdomligare kommunikationsmedel. Posten hade just börjat med de verkliga sistaminutenbrevlådorna, de som töms fem på morgonen. En sån hängde på Klarabergsviadukten och jag hade tagit ner min antika herrcykel från Uppsala så jag kunde röra mig snabbt i gryningen. Nånstans hittade jag kuvert och frimärke, lade nattens bästa dikt i kuvertet och cyklade.
Nu blir det Stockholmspekoral. Vid slussen var öde, sånär som på måsar. Över Kornhamnstorg låg en underbar doft av färsk fisk, en och annan nattflanör mötte mig på Munkbron och över Centralbron fanns inga bekymmer över huvud taget. Förmodligen mötte jag någon morgonpigg pendlare utanför centralen, men stan kändes som min egen och på vägen hem hade jag solen i ögonen längs hela Skeppsbron. Jag skulle hålla mitt löfte lovade jag mig själv, kanske mer för min egen än för AKs skull. Försommaren fortsatte på samma sätt. Jag skrev nätterna igenom och cyklade till centralen i gryningen. Ibland fuskade jag och tog en andra dikt från gårdagsnattens produktion och cyklade tidigare eller lade på brevet redan på eftermiddagen innan, men bäst var cykelturerna, fiskdoften och att bli bländad av soluppgången på väg hem mot Slussen. Någon morgon kunde jag inte motstå att cykla ut till en av bryggorna bakom Nationalmuseum och ta ett morgondopp därifrån och sen sova på bryggan innan jag fortsatte hem för att dagdriva. Studiemedlet bestod den där våren, men B-uppsatsen blev aldrig skriven.
Dikterna var i ärlighetens namn en smula pretentiösa. Jag hade upptäckt Majakovskij och skrev pompösa självförhärligande stycken om hur mitt väldiga hjärta brann och om henne inkarnerad som solen eller en kyss. Jag hittade nyligen en del dikter från samma tid i en vansinnigt sliten svart anteckningsbok, utvald för att kunna medföras i bakfickan på jeansen. Dikterna till AK var naturligtvis mer genomarbetade än hugskotten i min anteckningsbok. Möjligen finns i anteckningsboken en del av de första idéerna till några av AKs dikter. Jag vet åtminstone två som jag, låt vara efter omfattande omarbetningar, några år senare uppträdde med på något poetry slam för amatörer.
Leken hade alltså för länge sen spårat ur och gått till större överdrifter än någon kunnat hoppas på. AK började svara relativt omgående och min kur, jag tror rent av att jag kallade den det, verkade ha avsedd effekt. Hon var säkert tveksam inför den överdrivna uppvaktning hon satt igång genom att låta sig kyssas den där första majkvällen och det hann bli juni innan hon bjöd hem mig. En dikt varje morgon. Ställda till hennes jobb, där P tydligen hade sjunkit en aning i aktning som tjugoårig älskare. Han hade inga dikter att sätta emot den unge Werther på Söder. AK bjöd hem mig en söndag. Hennes tvåårige son var hemma, så jag insåg att en leksaksbil och en blomma förmodligen var bra presenter. Hon hade grillat på sin uteplats, men vi åt i köket. Drack inget vin, men rökte i dörrposten. I den svarta anteckningsboken beskrev jag ett ögonblick strax innan vi låg med varann.
De två mitt emot varandra i den korta soffan. Ljus faller in från fönstret, dagens sista från den somnande solen. Det blandas med kökets gulare längre inifrån. En vind drar in från altandörren. De ser på varandra när hon, mycket allvarligt, för handen till den lilla gropen i hennes hals och säger: - Här, här känns det när du ser på mig. Han gör det igen. Han är jag men jag kan inte skriva det så. Jag betraktar honom och ser hur han drar efter andan för att inte gråta av tacksamhet. Tre gånger drar han häftigt efter andan. Så ler han och skrattar när han berättar. Hon förstår. Han måste gå men måste omfamna och kyssa henne. Hon (viskande): - Försiktigt... mjuka läppar... mjuka... hela tiden. Tiden försvinner, rinner sakta av dem innan de åter skiljs åt. Den kommer inte tillbaks när han går.Jag sade nåt om mitt överlastade språk på den tiden, men jag tycker om den där biten för den stämmer med mitt minne av den där andra kyssen, som fortfarande är den bästa andra kyss jag haft, eftersom den hade alla en första kyss kvaliteter. Vi låg alltså med varandra och jag kommer ihåg att Bergslagsvägen föreföll vrida sig under min lånade bil på vägen hem, snarare än att bilen rörde sig alls. Med någon grad av allvar tänkte jag att jag omöjligt skulle kunna förhindra en olycka, men att det inte spelade så stor roll. Jag skrev ett brev på när jag kom hem och fuskade och körde den med bilen till brevlådan.
Nästa date var det min tur att bestämma och vi gjorde en utflykt till en kvarn utanför Uppsala. I parken runtomkring pågick en konstutställning och vi hade picknick på en äng. Mot vad man kunde vänta sig vid det här laget så blev vi plötsligt allvarliga där. det var på något sätt för bra och vi insåg att det inte skulle hålla. Hon var tjugoåtta, skulle fylla tjugonio i augusti. Jag retade henne lite och sade att tjugonio var alldeles för gammalt för mig. Hon hade en son. Jag var tjugo och hade bara påbörjat mina universitetsstudier och som det skulle visa sig inte ens de som sen ledde fram till en examen. Hennes son behövde inte någon extrapappa, men visst insåg jag att det var mer än jag kunde klara att följa med AK i hennes liv så som mitt såg ut. – Det kommer aldrig att hålla i längden, konstaterade vi. Det var däremot för bra så här långt för att någon av oss egentligen skulle vilja avbryta vad vi påbörjat. Och varför skulle vi? Jag minns inte vem av oss som föreslog att vi skulle ta fasta på min idé om tjugonioåringar. – Vi är tillsammans på riktigt till min födelsedag och sen inte mer, slog AK fast. Och vi var det, en kärlek från maj till augusti, inget mindre än kärlek. Inget annat heller. Vi hade en Stockholmssommar och en fjällvandring ihop. Vi skippade allt utom nyförälskelsen. Struntade i besvikelsen när det inte vill sig därnäst likaså den långsamma nednötningen när det vill sig ett tag till men inte hela vägen och särskilt brydde vi oss aldrig om det där bråket då någon bestämmer sig för att det får vara nog. I tjugonioårspresent fick hon en anteckningsbok, där jag för hand hade skrivit av alla dikterna. En för varje dag mellan vår första kyss och vår sista. Jag har inte kvar någon av dem i färdigt skick. Anna Karins brev är kvar. Jag har inte läst dem sen hennes tjugonioårsdag. Jag träffade henne en gång till när hon kom hem till mig sedan jag flyttat från Mosebacke. Vi låg med varandra igen och jag högläste anteckningsboken för henne.
onsdag 7 mars 2007
Världsförbättrarkartan
Både Isobel och Zaida har i olika sammanhang de senaste dagarna påpekat att Kanada är ett förträffligt land. Jag kan bara instämma - och i den åsikten har vi globalt stöd enligt den här undersökningen. Intressant nog är Sverige en vit fläck på kartan enligt samma ovedersägliga opinionsundersökning. Som motvikt till världens negativa syn på Israels världspåverkan förtjänar dock även den statens högsta domstol en eloge för de bästa slutord jag läst i en dom (den där Israels HD underkände muren):
Ur Public Committee Against Torture v. Israel HCJ 5100/94 citerad i HCJ 2056/04Beit Sourik Village Councilv.1. The Government of Israel2. Commander of the IDF Forces in the West Bank
"We conclude this judgment by revisiting [the difficult reality in which Israel finds herself]. We are aware that this decision does not make it easier to deal with that reality. This is the destiny of a democracy—it does not see all means as acceptable, and the ways of its enemies are not always open before it. A democracy must sometimes fight with one hand tied behind its back. Even so, a democracy has the upper hand. The rule of law and the liberty of an individual constitute important components in its understanding of security. At the end of the day, they strengthen its spirit and this strength allows it to overcome its difficulties."
Ur Public Committee Against Torture v. Israel HCJ 5100/94 citerad i HCJ 2056/04Beit Sourik Village Councilv.1. The Government of Israel2. Commander of the IDF Forces in the West Bank
tisdag 6 mars 2007
Min plan
Har diskuterat hur en lämplig starategi för att nystarta mitt utslocknade kärleksliv skulle kunna se ut med några kollegor på jobbet. Frågan var bl.a. om jag borde söka i det egna skrået (träffar mest såna) eller ej. Summan av kardemumman blev att det inte alls är nödvändigt. Det räcker om hon kan ge en hyfsad redogörelse för vad rättssäkerhet är för henne. Skicka alltså ett kortare pm i ämnet till vilsepolisen@hotmail.com så får vi se. Men känn ingen press. Jag har två kollegor som står beredda om du svarar för bra eller inte alls förstår dig på ämnet.
Jag testar att länka lite...
Isobel lurade mig att fundera på Bodström igår. Jag kunde inte sluta. Varför förefaller folk vara förvånade över att just han slarvar med rättssäkerhetstänket? Slog inte han något slags svenskt rekord i lagrådskritik redan under sitt första år som justitieminister? Dessvärre tycks inte advokattiteln innebära någon garanti för att man också besitter ens de grundläggande rättsstatsreflexer. Sådana kanske Ask har bättre så lekman hon är, men vad tufft det vore om vi kunde få en verklig juridisk auktoritet på justitieministerposten. En av de där domarna som jag drömde om häromnatten kanske, en som skapat sig ett genuint förtroende hos jurister och allmänhet genom att försvara grundläggande mänskliga fri- och rättigheter i de mest inopportuna sammanhang men som även, med iakttagande av de rättigheterna som borde vara självklarheter i en modern rättsstat, förmådde omsätta sina eller regeringens politik till verkligt god lagstiftning inom rättsstatens ramar.
måndag 5 mars 2007
Vem är det som dömer?
I natt visas ett dubbelavsnitt av West Wing i repris på SVT. En händelsetråd handlar om den sjuklige ordföranden i högsta domstolen och diskussionerna om hans domargärning och möjliga eller omöjliga efterträdare. Man vill gråta när man betänker hur eländigt lite svenskar bryr sig om vilka som sitter i vår HD eller över huvudtaget har tunga domarposter. Hur många allmänbildade svenskar kan nämna något annat justitieråd än möjligen Torsson och då är det inte för att man beundrar hans skiljaktiga meningar. Vet nån överhuvudtaget vem Elisabeth Fura Sandström är? Vem som är kommunalråd i Malmö däremot det vet de, de allmänbildade.
söndag 4 mars 2007
Middagen
Jag har återerövrat mina vardagskvällar. Den stora kontrasten mellan singelliv och parliv är att det händer så många olika saker hela tiden. Det är helt enkelt fantastiskt mycket roligare att vara killen som alltid säger ja än att vara killen som alltid säger det låter kul men jag måste kolla med... Undrar om jag låter som en notorisk toffel nu? I veckan som gick var jag i alla fall inte hemma en enda kväll. Kanske därför det var så skönt att vara hemma och göra absolut ingenting idag. Det kan i och för sig också ha hängt ihop med att lördagskvällen, liksom dess fredagsmotsvarighet, blev sen och gick i bacci tecken.
Igår var jag alltså på trevlig middag hemma hos lillebror D och hans sambo. Lillasyster A var där hon också, med sin sambo. Ytterligare några vänner dök upp och diskussionens vågor gick höga även om ämnena alltsomoftast var låga och inte så sällan med fokus på vem som kan tänkas ha min nästa flickvän i sin bekantskapskrets. Vissa saker förändras tydligen aldrig. Nu tycker jag i och för sig än så länge att det är rätt ok att vara singeln som genom vännernas försorg ska botas från sitt singelskap, även om jag inte så gärna vill bli botad. Jag är ju fullt upptagen med att njuta av min nyvunna sjukdomsinsikt.
Sällskapet upplyste mig om att världen förändrats sen jag var singel senast. Tydligen är det en helt ny sexualitet som gäller, för enligt Olle Waller så frågar kidsen idag mest om pegging. Hade aldrig hört uttrycket. Vart är världen på väg? Jag ska avsluta middagsreferatet, utan att hysa några illusioner om att det alls blir begripligt i efterhand, genom att dela med mig av det nymyntade uttrycket "som syfilis fast fint". Hur tänkvärt som helst. Den som kan gissa dess rätta kontext vinner en middag som garanterat inte kommer att följas av någon pegging.
Igår var jag alltså på trevlig middag hemma hos lillebror D och hans sambo. Lillasyster A var där hon också, med sin sambo. Ytterligare några vänner dök upp och diskussionens vågor gick höga även om ämnena alltsomoftast var låga och inte så sällan med fokus på vem som kan tänkas ha min nästa flickvän i sin bekantskapskrets. Vissa saker förändras tydligen aldrig. Nu tycker jag i och för sig än så länge att det är rätt ok att vara singeln som genom vännernas försorg ska botas från sitt singelskap, även om jag inte så gärna vill bli botad. Jag är ju fullt upptagen med att njuta av min nyvunna sjukdomsinsikt.
Sällskapet upplyste mig om att världen förändrats sen jag var singel senast. Tydligen är det en helt ny sexualitet som gäller, för enligt Olle Waller så frågar kidsen idag mest om pegging. Hade aldrig hört uttrycket. Vart är världen på väg? Jag ska avsluta middagsreferatet, utan att hysa några illusioner om att det alls blir begripligt i efterhand, genom att dela med mig av det nymyntade uttrycket "som syfilis fast fint". Hur tänkvärt som helst. Den som kan gissa dess rätta kontext vinner en middag som garanterat inte kommer att följas av någon pegging.
Beslutsvånda
Under våren har jag att bestämma vad jag ska bli när jag blir stor. Alternativen har länge stått relativt klara; antingen fortsätta på den inslagna vägen och jobba med viktiga saker i statlig tjänst men tjäna lite mindre pengar, eller välja att sälja mina tjänster i den privata sektorn och möjligen inte ha lika fina uppgifter, fast fina som fan ändå, och mindre fritid. Alla andra har för länge sen bestämt sig för att jag naturligtvis ska ta det fina statliga. Själv har jag väl mest duckat tills jag nu insett att jag snart måste bestämma mig. Jat tror många i min närhet kommer att bli förvånade, men jag tror jag har bestämt mig för att staten får klara sig på egen hand.
fredag 2 mars 2007
Vardag
Diskuterade mitt havererade kärleksliv över en middag med en kusin och det slog mig att jag nog inte är riktigt singel än. Snarare själv, i en helt fantastisk mening, där alla upptänkliga detaljer i vardagen kan skölja över mig som helt nya möjligheter. Själv inte ensam. Minns knappt när jag umgicks så mycket med folk senast. I Lund kanske. Jag vill i alla fall minnas att singel oftast var att vilja vara allt annat än själv. Vad jag far efter är alltså ett slags mellanstadium, ett limbo, fast positivt. Fri kan vara det rätta ordet.
torsdag 1 mars 2007
In praise of Ysolt
In vain have I striven
to teach my soul to bow
In vain have I pled with him
There be greater souls than thou
/Pound
Sådärja, nu har jag lagt in en politisk klagan och ett litterärt citat så att jag framstår som rimligt seriös. Skulle någon hitta hit kan han eller hon åtminstone ana vad det här handlar om.
to teach my soul to bow
In vain have I pled with him
There be greater souls than thou
/Pound
Sådärja, nu har jag lagt in en politisk klagan och ett litterärt citat så att jag framstår som rimligt seriös. Skulle någon hitta hit kan han eller hon åtminstone ana vad det här handlar om.
Det nya
Jag antar att det verkligt nya är att jag är singel sen en tid nu. Förra gången jag var det knarkade jag dejtingsajter och tyckte att jag hade blivit omåttligt modern. Inser förstås att jag var rätt sen med det och om möjligt ännu senare med att skaffa en blogg, men visst fan kan det vara värt att testa. dessutom ser det löjligt ut i alla andras kommentarfält om man inte är så där med att man har en egen blogg. En egen blogg är det nya svart eller vad det heter, men det här är ingen modeblogg så jag ska släppa det spåret. Inte för att jag vet vad det är för blogg, men jag antar tills vidare att jag växer med min tid och så småningom kommer på varför.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
