Ok, konserten i förrgår var hur kul som helst, men mer som spektakel än som musikupplevelse. P Diddy är en publikdomptör och entertainer av rang, men ingen vidare musiker eller rappare. Ett riktigt tufft rocknummer var höjdpunkten från hans sida. Från vår mupparnagubbarnahylla nära, men helt åt sidan från scenen förefööll publiken på planen ha riktigt kul. Vi körde den tillbakalutade versionen (tänk igen på nyss nämnda mupparnagubbarna) av konsertbesök, men gick självklart igång i Snoops paradnummer. Snoop var genuint bra. Annars gick lite för mycket tid åt till att be publiken att kasta armar i luften och göra ljud. Jag gillade dock hela upplägget med mängder av hyllningar av fallna hjältar, dvs Notorious B.I.G. och 2Pac, det funkade för mig, men blev snudd på parodiskt när P Diddy, efter att först ha introducerat Every breath You take med introt till Stairway to heaven på panflöjt(!)och bilder på moln, plötsligt lade in bilder på prinsessan Diana. Att James Brown skymtade förbi var däremot mer rimligt. Efterfesten blev som framgått en antiklimax, men jag vidhåller att om Snoop hade kommit hade det varit så oändligt mycket tuffare att vara på hans fest än på Hells Kitchen med P Diddys 100 modeller.
Den mindre tuffa festen på café opera igår var däremot en riktigt trevlig tillställning, med betoning på trevlig. Alla verkade på något sätt snälla på Caféet. Märkligt på något sätt. Inte heller Shakira kom dock, däremot en massa folk som P påstår har varit med i dokusåpor. Jag ska sluta gå på kändisfester.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tufft liv det där, att gå på kändisfester dagarna i ända. ;)
Jag tänkte på ditt motto, fiat justitia ruat coelum. Intressant att det används som motto både för militär och polisgrupper som för juridiska fakulteter världen över. Jag menar, amerikansk inställning till staten brukar vara ganska patriotisk, snarare än att låta rättssäkerheten stå över statliga intressen.
Mm, visserligen, men visst finns det en likaså amerikansk inställning till konstitutionen som går stick i stäv med den du beskriver. Jag kan vara avundsjuk på amerikaner för det allvar med vilket man behandlar yttrandefrihet, maktdelning, rätt till due process o.s.v. Att den nuvarande administrationen mest bara gör våld på dessa rättigheter är en annan sak. Sentensen som sådan kan väl också sägas uttrycka dels den lovvärda inställningen att sätta rättssäkerhet och rättvisa framför statliga (eller för den delen privata) intressen, dels den mer oförsonliga och teknokratiska attityd man ibland möter hos jurister som inte förmår döma något efter annat än lagens bokstav. Jag gillar den för att den i all sin storvulenhet provocerar tanken. Sen är ju latinska motton snygga i största allmänhet också.
Bara det att alla kändes snälla på Cafét är väl en anledning att fortsätta att gå på kändisfester. Hoppingivande liksom... :-)!
Det förstås. Men du kan ju tänka dig overklighetskänslan som låg tät i lokalen. Jag tror det är säkrast att jag i alla fall ransonerar kändisfestandet i fortsättningen. Till helgen ska jag t.ex. festa med 140 föredettingar.
Skicka en kommentar