Middagen

Jag har återerövrat mina vardagskvällar. Den stora kontrasten mellan singelliv och parliv är att det händer så många olika saker hela tiden. Det är helt enkelt fantastiskt mycket roligare att vara killen som alltid säger ja än att vara killen som alltid säger det låter kul men jag måste kolla med... Undrar om jag låter som en notorisk toffel nu? I veckan som gick var jag i alla fall inte hemma en enda kväll. Kanske därför det var så skönt att vara hemma och göra absolut ingenting idag. Det kan i och för sig också ha hängt ihop med att lördagskvällen, liksom dess fredagsmotsvarighet, blev sen och gick i bacci tecken.
Igår var jag alltså på trevlig middag hemma hos lillebror D och hans sambo. Lillasyster A var där hon också, med sin sambo. Ytterligare några vänner dök upp och diskussionens vågor gick höga även om ämnena alltsomoftast var låga och inte så sällan med fokus på vem som kan tänkas ha min nästa flickvän i sin bekantskapskrets. Vissa saker förändras tydligen aldrig. Nu tycker jag i och för sig än så länge att det är rätt ok att vara singeln som genom vännernas försorg ska botas från sitt singelskap, även om jag inte så gärna vill bli botad. Jag är ju fullt upptagen med att njuta av min nyvunna sjukdomsinsikt.
Sällskapet upplyste mig om att världen förändrats sen jag var singel senast. Tydligen är det en helt ny sexualitet som gäller, för enligt Olle Waller så frågar kidsen idag mest om pegging. Hade aldrig hört uttrycket. Vart är världen på väg? Jag ska avsluta middagsreferatet, utan att hysa några illusioner om att det alls blir begripligt i efterhand, genom att dela med mig av det nymyntade uttrycket "som syfilis fast fint". Hur tänkvärt som helst. Den som kan gissa dess rätta kontext vinner en middag som garanterat inte kommer att följas av någon pegging.