Förortens lov

Hur många gånger har man inte stått med andan i halsen och försökt fylla blicken med så mycket vädjan som är mänskligt möjligt, bara för att få se en nitisk expedit vända en ryggen med endast en slapp gest mot skylten där butiken informerar om sina öppetttider? Så inte i min förort. Killen i affärn på hörnet, sa visserligen att om det varit någon annan än jag så kanske han inte skulle ha sprungit fram till fönstret, knackat och vinkat in mig när han såg att jag noterade att de stängt för 10 minuter sen. Men så är jag ju stammis. Ibland handlade jag på krita när jag var fattig student. Då skrev de upp i den stora pärmen. De hälsar alltid till brorsan som bodde hos mig för några år sen. Jag bor nog i en småstad på femtiotalet, eller möjligen i ett välmående kvarter i Teheran, fast då ett slags fritt Teheran där det är ok att kränga restlager porrfilm på VHS.