Björnhistoria

Alla borde ha en björnhistoria på sin blogg. Om inte annat för att björnhistorier alltid är sanna. Som en läsanvisning skulle jag önska att du föreställer dig att du sitter i en fäbodvall vid kanten av en högfjällsplatå. Det är tidig morgon, vinden viner och en grånad man, fjällbonde i hela sitt liv, vars ansikte fårats av stormar och kyla, har just gjort upp eld. Nyss hjälptes ni åt att skotta bort snön som låg i meterhöga drivor utanför porten. I skenet från elden - solen har börjat gå upp, men det är mulet och bara halvdager ute - sträcker du för värmens skull händerna mot kaminen. Elden kastar långa skuggor omkring er i stugan. Det var i den stugan jag hörde historien först av just den fjällbonden. Det var också där i stugan som allt utspelade sig. Hans mor var bara en flicka, och för första gången ensam på fjället med familjens djur en sommar.

Till skillnad från när du alltså läser historien är det sommar när den utspelar sig. Djuren har just flyttats upp på fjället och den lilla flickan har den här kvällen inte föst in dem i fähuset. Ett tjugotal kor står ännu i hägnet utanför och hon kokar väl kaffe kan jag tänka mig, innan hon gör kväll. Strax skymmer det, men inte mycket. Vi har bara några veckor kvar till midsommar så helt mörkt kommer det inte att bli på hela natten. Flickan har inte somnat förrän hon hör ljud där utifrån. Frustanden och grymtanden från ett stort djur. Hon har naturligtvis hört historierna om björn från de gamla i byn och sett männen komma hem med björn från jakten, men nu vill hon inte tro att det verkligen är en björn hon hör. Hon vill gärna att det ska vara en strövren, eller en räv, kanske till och med varg. Ingen av dem kan skada henne, men väl djuren. Hon vågar inte gå ut, men kikar genom fönstergluggen ut i halvdagern utanför som inte är mycket mörkare än det är nu, en vintermorgon. Utan att ännu ha sett vem som hotar hennes djur försvinner alla tvivel när hon hör vrålet och kornas skräckfyllda råmanden. Råmandena fortsätter länge den natten, men vrålet hör hon bara en gång. Hon vågar ännu inte ut.

Nästa morgon är det helt tyst och hon inser att hon måste se vad som hänt. Utanför i hägnet ligger en slagen ko. Av märkena på dess rygg att döma råder ingen tvekan om att det är björn som varit framme. Kanske har den lämnat kon för att återvända och äta den ikväll. Hon föser in de övriga korna i fähuset och rullar den stora stenen för dörren. Naturligtvis tänker hon på vandringen ner till byn och på att hämta hjälp. Hon är dock rädd för att få bannor då hon inser att inget skulle ha hänt om hon inte låtit djuren stå ute. Så gjorde hennes mor förra sommaren var natt om inte vädret krävde annorlunda, men hon är själv ansvarig nu. Hon bestämmer sig för att stanna på fjället, åtminstone en natt till. Den natten hör hon björnen igen. Samma vrål, men den här gången längre, mer utdraget. Hon hör hur björnen slår på dörren till huset där korna står. Sedan en tung duns. Dörren till stugan slår i sina gångjärn när slaget träffar. Gråtande förstår hon att det är stenen som björnen kastat i frustration, men nu är det tyst en stund. Så en ny duns. Nu är björnen utanför dörren och hon kan höra klorna bara några centimeter utanför, när björnen river upp djupa sår i träet. Sedan tystnad. Korna har tystnat och flickan är för rädd för att ens snyfta, men björnen har gått nu.

Morgonen därpå utfordrar hon djuren och springer sedan den dryga milen ner till byn. Hennes far måste hjälpa nu och hon tänker inte längre på bannor. I byn har man redan hört om björnungen som hittats sårad och skjutits i ett helt annat område. Flickans mamma ville gå upp till vallen, men ingen trodde på allvar att honan skulle komma dit. Nu inser man att hon måste skjutas. Karlarna förbereder sig och det här är på den tiden då gevären i bondbyarna ännu är omoderna och i några stugor finns endast gamla mynningsladdare. Flickans far går mot vallen med en dubbelpipig bössa. Två skott. Fler chanser kommer han inte att få, men en borde räcka, han har skjutit björn förr. Det här är dock första gången någon av dessa män går ut för att leta upp en ilsken björnhona, en som redan slagit faderns djur och hotat hans flicka. Dagar och nätter går. Vid vallen är allt lugnt så när som på männen som kommer och går, snusar, lyssnar och väntar. Björnen håller sig borta från de nya dofterna. Tredje dagen vid vallen får någon upp hennes spår. Männen går ut i området där de tror att björnen finns. Neråt ravinen till, där terrängen är brant kuperad och där det växte fjällbjörk och sly, som det ska göra hundra år senare. Plötsligt hör han björnen framför sig. Han ser den inte ännu, men springer fram i branten för att komma ut i gläntan nedanför. Där ska han få fri sikt och kunna skjuta. Backen är alldeles för brant för att springa i. För brant och han förlorar fotfästet och faller, rullar ner. När han återfår balansen och fallet stoppas halvligger han på marken två meter från björnen. I panik ställer han sig på knä och tar sikte. Geväret klickar. Han har ett skott kvar i geväret och vet att det är hans enda chans. Han måste vara säker på att få in ett dödande skott. En träff mot kroppen kommer inte att räcka. Björnen står nu framför honom och han viftar med pipan framför den för att få den att fästa blicken på mynningen. Ett skott mot huvudet, tänker han när björnen reser sig på bakbenen och vrålande går mot honom. En kort stund förlorar han all möjlighet att sikta mot huvudet. En ilsken björn lyfter ramarna för att slå, men får åter syn på gevärspipan. Med bägge sina ramar griper hon om pipan och lyfter den och mannen som håller fast. Vapnet är hans enda chans. I ilska över jägaren och ännu galen av frustration i sitt sökande efter den dödade ungen sätter hon pipan till munnen och biter som vore pipan ett byte. Det andra skottet klickar inte. Mannen som sköt skulle leva och många gånger komma att sitta i stugan som dottern vaktade den sommaren.