Ett perfekt förhållande, det ni

Nej, jag tänker inte blogga om mitt ex. Det förhållandet var knappast perfekt och är lite väl färskt för att recenseras mer än så. Dessutom står jag nog över sånt i bloggen. I alla fall, apropå det här med uppbrott, så har jag haft ett förhållande som bara var bra från början till slut. Nån annan? Nä, trodde nästan det och one night stands räknas inte. I alla fall, förtjänar inte den historien att berättas så vet jag inte. Dessutom är det ju lite oväntat av en nysinglad kille att berätta en oskyldig solskenshistoria om ett helt annat ex. Dessutom är det en självförhärligande historia där jag framstår som en ganska snäll kille och det verkar efterlysas såhär i kvinnodagstider. Eftersom det här är en blogg så måste mitt ex få en bokstav. I alla bloggar verkar folk heta sånt som A, B och C. Vi kan inte kalla henne A för jag har redan bloggat om A, som är min syster. K överensstämmer exakt lika mycket med verkligheten. K får det bli, eller AK. Jag är för övrigt nöjd med att det här blir ett jättelångt inlägg, som motvikt till alla korta.

Jag var ungefär tjugo år. Uppsala hade visat sig vara alldeles för krångligt av alla möjliga skäl och jag skulle hem till Stockholm. En god vän jobbade som säljare och sålde på fritiden in idén att jag skulle göra honom sällskap ut med två kollegor till honom, båda betydligt äldre än vi var då. Tjugoåtta och tjugonio. P hade haft sitt livs första kontorsromans med M, tjugonioåringen i kontorslandskapet hade tydligen AK insisterat på att P skulle bjuda på en kompis. Det hade något att göra med en tidningsartikel som M visat AK, om att det inte finns någon bättre sexuell matchning än en kvinna i trettiårsålder och en man kring tjugo. M hade, om för att genera eller smickra P, intygat att artikeln var sann. P tänkte på mig – för AK:s räkning.

Flytten till Stockholm gick över förväntan och jag skulle snart komma att bo centralare än jag nånsin bott i närheten av Mosebacke. P:s ansträngningar i match making-branschen gick bra även de och jag lät mig snart övertalas att ringa upp AK och jag vet inte vad. Minns att det också skickades åtminstone ett fax, definitivt inte ett e-brev. Jag sade att jag var ungefär tjugo, eller hur? Jag minns inte de där telefonsamtalen nu. Egentligen tyckte jag väl mest att det var lite farligt att låtsas att jag stötte på en yrkesverksam tjugoåttaåring. Om inte annat var det en klar omväxling mot studentlivet i Uppsala. Vi var för övrigt omåttligt nöjda med vår relativa mognad på den tiden, P och jag.

Efter någon maj-vecka av detta och flyttande av de sista studentpinalerna till Söder ringde plötsligt P från en krog på Östermalm. En after work mitt i veckan hade urartat till vad som skulle bli en helkväll och P, M och AK var på ännu bättre humör än de brukade vara på jobbet. Jag anslöt naturligtvis och träffade AK irl, men det hette väl live eller nåt då, för första gången. Hon visade sig vara betydligt snyggare än P sagt och dessutom just så mycket säkrare som tjejer ofta är sju åtta år senare jämfört med i den åldern de flesta av mina dittillsvarande tjejer varit. Hon tillät sig att retas lite med mig. Jag gjorde mitt bästa för att passera som just så attraktiv som tidskriftsleken förutsatte. Hela situationen blev en smula overklig. Allt var ju lek och därför var det inte alls konstigt att låta det ta en allvarligare vändning. Vi dansade ett tag, fox trot, jag hade ju legat i Uppsala, och nästankysstes under tiden, fortfarande en underskattad övning. Stället hade en innergård och det var en av de där första sommarvarma kvällarna. Jag lekte glatt vidare att jag var nån filmkaraktär eller romanälskare som jag stött på under den föregående vintern. Kvällen blev natt. Alla hamnade på Norrmalmstorg. Jag kom naturligtvis inte ens på tanken att vi skulle åt något annat än skilda håll, men overklighetskänslan höll i sig och jag hade ju vunnit på okarakteristisk framfusighet tidigare under kvällen. Jag kysste alltså AK, men inte mer.

P var fantastiskt nöjd med vår insats, inte minst hur jag hade levt upp till hans marknadsföringslöften i kontorslandskapet. - Du måste ringa imorgon. Eller faxa i alla fall. Hon gillade faxet. Jag hade faxat en dikt. Jag skrev såna på den tiden . – Ok, sa jag, jag faxar nåt imorgon. Faxen stod egentligen på min fars kontor, så jag var tvungen att göra mig ett ärende dit dagen därpå. Jag tror AK hittade på någon ursäkt för att komma in sent den dagen för mitt fax hade redan anlänt när hon kom, trots att jag alltså tagit mig långt ut i förorten innan jag skickade det. Jag skickade en dikt till och AK svarade med ett fax där hon minsann krävde ännu fler. Jag var småpojkssmickrad och lovade henne utan vidare en dikt varje morgon. Dumt kan tyckas eftersom det skulle innebära att min förmånliga tillvaro vid Mosebacke skulle försakas för dagliga pendeltågsresor till föräldrahemmet.

Kommunikationsproblemen fick anstå. Jag hade kommit på att det började kännas trist att skicka gamla färdiga dikter, möjligen också att de jag hade kvar kändes lite väl pubertala för att övertyga en riktig, vuxen, kvinna. För skrivandet var lyan på Mosebacke perfekt. Jag hängav mig åt den tjugoårige litteraturvetarens och poetens in spe alla excesser och excentriciteter; rökte cigariller på trappen utanför min port; drack portvin vid köksbordet i lägenheten på 19 kvadrat och funderade på om fönstren var lagom dammiga; bar hatt, men gick barfota till krogen på hörnet för att unna mig en lunch. Sånt. Och jag skrev, en hel del. Skrev tills klockan blev alldeles för mycket för att det alls skulle vara någon idé att sova innan jag ändå måste upp och ta pendeln och insåg att det där med pendeln passade fruktansvärt illa in i min överromantiska självbild den natten. Jag fann på råd. Lösningen stod att finna i ett ännu ålderdomligare kommunikationsmedel. Posten hade just börjat med de verkliga sistaminutenbrevlådorna, de som töms fem på morgonen. En sån hängde på Klarabergsviadukten och jag hade tagit ner min antika herrcykel från Uppsala så jag kunde röra mig snabbt i gryningen. Nånstans hittade jag kuvert och frimärke, lade nattens bästa dikt i kuvertet och cyklade.

Nu blir det Stockholmspekoral. Vid slussen var öde, sånär som på måsar. Över Kornhamnstorg låg en underbar doft av färsk fisk, en och annan nattflanör mötte mig på Munkbron och över Centralbron fanns inga bekymmer över huvud taget. Förmodligen mötte jag någon morgonpigg pendlare utanför centralen, men stan kändes som min egen och på vägen hem hade jag solen i ögonen längs hela Skeppsbron. Jag skulle hålla mitt löfte lovade jag mig själv, kanske mer för min egen än för AKs skull. Försommaren fortsatte på samma sätt. Jag skrev nätterna igenom och cyklade till centralen i gryningen. Ibland fuskade jag och tog en andra dikt från gårdagsnattens produktion och cyklade tidigare eller lade på brevet redan på eftermiddagen innan, men bäst var cykelturerna, fiskdoften och att bli bländad av soluppgången på väg hem mot Slussen. Någon morgon kunde jag inte motstå att cykla ut till en av bryggorna bakom Nationalmuseum och ta ett morgondopp därifrån och sen sova på bryggan innan jag fortsatte hem för att dagdriva. Studiemedlet bestod den där våren, men B-uppsatsen blev aldrig skriven.


Dikterna var i ärlighetens namn en smula pretentiösa. Jag hade upptäckt Majakovskij och skrev pompösa självförhärligande stycken om hur mitt väldiga hjärta brann och om henne inkarnerad som solen eller en kyss. Jag hittade nyligen en del dikter från samma tid i en vansinnigt sliten svart anteckningsbok, utvald för att kunna medföras i bakfickan på jeansen. Dikterna till AK var naturligtvis mer genomarbetade än hugskotten i min anteckningsbok. Möjligen finns i anteckningsboken en del av de första idéerna till några av AKs dikter. Jag vet åtminstone två som jag, låt vara efter omfattande omarbetningar, några år senare uppträdde med på något poetry slam för amatörer.

Leken hade alltså för länge sen spårat ur och gått till större överdrifter än någon kunnat hoppas på. AK började svara relativt omgående och min kur, jag tror rent av att jag kallade den det, verkade ha avsedd effekt. Hon var säkert tveksam inför den överdrivna uppvaktning hon satt igång genom att låta sig kyssas den där första majkvällen och det hann bli juni innan hon bjöd hem mig. En dikt varje morgon. Ställda till hennes jobb, där P tydligen hade sjunkit en aning i aktning som tjugoårig älskare. Han hade inga dikter att sätta emot den unge Werther på Söder. AK bjöd hem mig en söndag. Hennes tvåårige son var hemma, så jag insåg att en leksaksbil och en blomma förmodligen var bra presenter. Hon hade grillat på sin uteplats, men vi åt i köket. Drack inget vin, men rökte i dörrposten. I den svarta anteckningsboken beskrev jag ett ögonblick strax innan vi låg med varann.

De två mitt emot varandra i den korta soffan. Ljus faller in från fönstret, dagens sista från den somnande solen. Det blandas med kökets gulare längre inifrån. En vind drar in från altandörren. De ser på varandra när hon, mycket allvarligt, för handen till den lilla gropen i hennes hals och säger: - Här, här känns det när du ser på mig. Han gör det igen. Han är jag men jag kan inte skriva det så. Jag betraktar honom och ser hur han drar efter andan för att inte gråta av tacksamhet. Tre gånger drar han häftigt efter andan. Så ler han och skrattar när han berättar. Hon förstår. Han måste gå men måste omfamna och kyssa henne. Hon (viskande): - Försiktigt... mjuka läppar... mjuka... hela tiden. Tiden försvinner, rinner sakta av dem innan de åter skiljs åt. Den kommer inte tillbaks när han går.

Jag sade nåt om mitt överlastade språk på den tiden, men jag tycker om den där biten för den stämmer med mitt minne av den där andra kyssen, som fortfarande är den bästa andra kyss jag haft, eftersom den hade alla en första kyss kvaliteter. Vi låg alltså med varandra och jag kommer ihåg att Bergslagsvägen föreföll vrida sig under min lånade bil på vägen hem, snarare än att bilen rörde sig alls. Med någon grad av allvar tänkte jag att jag omöjligt skulle kunna förhindra en olycka, men att det inte spelade så stor roll. Jag skrev ett brev på när jag kom hem och fuskade och körde den med bilen till brevlådan.

Nästa date var det min tur att bestämma och vi gjorde en utflykt till en kvarn utanför Uppsala. I parken runtomkring pågick en konstutställning och vi hade picknick på en äng. Mot vad man kunde vänta sig vid det här laget så blev vi plötsligt allvarliga där. det var på något sätt för bra och vi insåg att det inte skulle hålla. Hon var tjugoåtta, skulle fylla tjugonio i augusti. Jag retade henne lite och sade att tjugonio var alldeles för gammalt för mig. Hon hade en son. Jag var tjugo och hade bara påbörjat mina universitetsstudier och som det skulle visa sig inte ens de som sen ledde fram till en examen. Hennes son behövde inte någon extrapappa, men visst insåg jag att det var mer än jag kunde klara att följa med AK i hennes liv så som mitt såg ut. – Det kommer aldrig att hålla i längden, konstaterade vi. Det var däremot för bra så här långt för att någon av oss egentligen skulle vilja avbryta vad vi påbörjat. Och varför skulle vi? Jag minns inte vem av oss som föreslog att vi skulle ta fasta på min idé om tjugonioåringar. – Vi är tillsammans på riktigt till min födelsedag och sen inte mer, slog AK fast. Och vi var det, en kärlek från maj till augusti, inget mindre än kärlek. Inget annat heller. Vi hade en Stockholmssommar och en fjällvandring ihop. Vi skippade allt utom nyförälskelsen. Struntade i besvikelsen när det inte vill sig därnäst likaså den långsamma nednötningen när det vill sig ett tag till men inte hela vägen och särskilt brydde vi oss aldrig om det där bråket då någon bestämmer sig för att det får vara nog. I tjugonioårspresent fick hon en anteckningsbok, där jag för hand hade skrivit av alla dikterna. En för varje dag mellan vår första kyss och vår sista. Jag har inte kvar någon av dem i färdigt skick. Anna Karins brev är kvar. Jag har inte läst dem sen hennes tjugonioårsdag. Jag träffade henne en gång till när hon kom hem till mig sedan jag flyttat från Mosebacke. Vi låg med varandra igen och jag högläste anteckningsboken för henne.