Hmm, en veckas semester och vilken vecka sen. Det känns som om jag i dagboksdelen av den här bloggen har missat åtminstone en handfull riktigt självklara långa inlägg. Hade jag på något märkligt sätt fört ett parallellt liv skulle mitt parallella jag ha sett till att följande inlägg och rubriker hade funnits i bloggen:
AW:n som omöjligen gick att avsluta - hur jag än försökte;
(den därpå följande) festen med de fantastiska men klyschiga kulturkaraktärerna - och en gullig;
en teaser till nästa;
(som skulle ha varit) efterfesten som blev en tête à tête;
vikten av att upprätthålla smsflörtar;
sen inlägget om män som bilar och bondar;
och det om snöskottningsritualer och våndan av att bo i södern och nästan aldrig skotta;
inga moln, total frid och frihet;
(naturligtvis följt av) brännskador - men det skiter vi i;
(det naturvetenskapligt hållna inlägget om) Hur perfekt skare bildas;
följt av Fortfarande inga moln;
hur många fjäll kan man tänka på en tjej på?;
den smått bittra Jag ger mig - carving är faktiskt bättre;
(en utvikning om en äldre jurist på temat) Hur man framlever i illussionen om att jobba på en advokatbyrå, men egentligen har det mycket bättre än så;
hemma;
jag är för lättraggad;
... och beter mig ibland som om jag var fjorton;
(sannolikt efter en del skäll i kommentarerna) Ok, så här är det (fast det skulle förmodligen ha varit en halvkväden visa);
ett i sammanhanget helt omotiverat inlägg om Se där ja, integriteten är det skit med, vad var det jag sa?
Fan va populära alla restauranger är nuförtiden;
Ok, nu är CV:t faktiskt klart;
Jag har sökt det där jobbet!;
Perfekt bord bokat!
Efter de rubrikerna skulle jag ha sagt åt mitt parallella jag att lägga av med bloggandet och sätta sig ner och prata lite allvar med mig, ända tills jag fick ett sms som gjorde att jag insåg att jag förmodligen lider av någon sjukdom eftersom jag fullständigt faller för tjejer som förmår skriva arkaiserande imperativformer med korrekt bruk av s som markerar reciprocitet. Då skulle jag ha låtit honom gå och gud vet vad han hade skrivit igår kväll. I morse började jag cykla till jobbet. Har det hänt nåt här hemma då?
/Vilsepolisen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Att bete sig som en fjortonåring ibland är ett stort sundhetstecken, så lugn.
Och så blir jag faktiskt lite avundsjuk på att du som är nysinglad får bli kär (eller nåt ditåt)... är jag den eviga singeln? Menar bara att "alla" andra hittar nån utom jag... Suck.
Men kul för dig :-)!
Jag har svårt att tänka mig nåt svårare att tänka sig än att just du skulle vara en evig singel.
själv blir jag som 15 och hoppas att pojken som förvandlat mig blir det också. att du säger dig bete dig som en fjortonåring ger mig hopp.
angående det eviga singellivet så har mina vänner och jag en teori om att det först är öken och sen blir det skog. just nu känner jag mig som ett levande bevis på att man kan ta sig ur öknen och hitta ett favoritträd i skogen.
Haha, ja du har verkat glad på slutet. vad gäller ökenmetaforen undrar jag ju bara vad det är som får öknen att blomma.
60 procent av stockholmarna lever ju i skogen. Så jag kallar den singelskogen i så fall. Nä, det är nått systemfel på gång när vi lever så socialt isolerade från varandra. Det här måste jag skriva mer om snart.
Lycka till med kärleken!
Tack, Zaida. Om du lovar ett system som löser alla kärlekstörstandes bekymmer i nästa val så lovar jag att rösta på mp, så liberal jag är.
Kryssa mig så ordnar jag allt. ;)
Snyggt vallöfte! Fler såna så är soffliggare ett minne blott.
Skicka en kommentar